Det har varit ett svårt år tänker jag, när jag inser att 2016 sakta går mot sitt slut. Ett alldeles osedvanligt svårt år.

Igår satt jag på ett tåg som fick stanna mitt ute i ingenstans (OK, Murjek) för att en medpassagerare var svårt hjärtsjuk. I Murjek väntade ambulanshelikoptern för att ta henom till sjukhus. Ibland tänker jag på 2013 när jag flögs med ambulansflyg från Gällivare sjukhus till Sunderbyn. Jag minns mycket lite av den resan, jag var vid medvetande men inte så mycket mer. Jag minns att det var kallt om fötterna för att filten jag hade över mig inte riktigt täckte kroppen (det var i februari och bara några veckor senare föddes Ejda) och att jag försökte fotografera flygplanet med min telefon så att Tage skulle kunna se. Anna, som är länschef för obstetrik och gynekologi i Norrbotten tog emot mig och berättade några dagar senare när hon gjorde ultraljud för att se om Ejda ännu mådde bra, att hon aldrig hade sett en gravid patient i så dåligt skick som jag (förutom vid rena olyckor så klart). Att hon var helt säker på att jag skulle hamna i respirator.

Jag gjorde inte det. Så klart. Jag brukar klara mig, även när det är på håret. Jag vet inte hur många dagar jag låg på intensiven heller, det var många, kanske en vecka? Jag klarade av att gå ända till toaletten en gång, jag sov i tre timmar efteråt. Jag hade syrgasmask och 15 kanyler in i kroppen hela tiden.

Det känns nästan som om jag har legat i respirator hela det här året, på något konstigt sätt.

Daniel kom och hämtade mig på tågstationen i Gällivare igår, vi var förstås kraftigt försenade men det gick liksom inte att bli arg när det var sådant allvar i situationen. Vi hade ett fint samtal i bilen hem sedan, jag vet inte varför, men det kändes liksom BRA bara. Som det kan vara i en relation, man blir påmind om varför man valt varandra. Som om jag kunde ta av den där syrgasmasken och andas själv en liten stund. Han hade köpt parisare till mig och det var hamburgerdressing på och ingen ketchup. Som jag brukar vilja ha mina parisare.

Ejda var vaken och hade väntat på mig när jag kom hem, vi läste två kapitel i nya Nina-boken och sedan fick jag sjunga en egenhändigt komponerad vaggvisa för henne och hon somnade.

Idag har jag börjat ta tag i en sak som jag skjutit upp så länge att jag – liknelsen igen – i princip är i respirator. Jag tror det har ett samband med olyckan, samtalet i bilen, och att jag länge låg nära och kramade min dotter som precis innan hon skulle somna igår sade jag är kall, ge mig lite av din värme, mamma.