Igår skrev jag ett jättelångt inlägg om min foundationgarderob. Det försvann. Lika bra var väl kanske det, för hur intressant är det egentligen? Roligt att skriva, antagligen astråkigt att läsa.

Jag jobbar hemma. Vi har haft lite problem med unga fröken Ejda eftersom hon är inne på tredje veckan av att fullständigt bryta ihop vid lämning. Alltså vi pratar hypverventileranivå. Så igår tog jag resolut tag i det, gick tidigare från jobbet för att hämta henne, hon fick gå ensam med mig till affären och handla middag (och köpa blommor som hon älskar, och en pysseltidning) och sedan vara hemma en stund innan storebror kom.

Och i morse ville jag testa om det gick bättre att låta lämningen ta lite tid. Jag vet att nästan alla, såväl pedagoger som föräldrar som experter, säger att man ska gå iväg och skita i att barnet gråter pga “det gick över innan mamma ens hann till grinden ojoj så glad hon är nu” för att det är värre för barnet att dra ut på avskedet. Men jag vet också att vi skolade in Ejda i två månader istället för de tre dagar det skulle ta enligt samma riva av plåstret-princip. Så istället för att vi skulle stressa till frukosten som vi vanligtvis gör, så testade vi att komma efter att de ätit och jag såg till att ha tid att kunna stanna.

Jag tänkte som så, att jag verkligen försöker lyssna på mina barn och Ejda tycker uppenbarligen att det är alldeles jättehemskt att bli lämnad på dagis just nu, så då får vi försöka jobba med den känslan så att den försvinner istället för att hon ska uppleva att vi ignorerar hennes sorg (förra veckan hade hon hulkgråtit i en timme efter lämning, det är en envis dam, häromveckan fick även D komma till dagis för hon skulle inte klä på sig och gå ut om inte hennes pappa kom). Samtidigt som hon också behöver förstå att det inte blir som hon vill, bara för att hon är ledsen eller arg.

Vi gick sakta till förskolan hon och jag. Pratade om lite olika saker, vad hon gillar och inte gillar med att vara på dagis. Sedan kom vi in, det var lugnt och skönt. Bara två barn på avdelningen förutom Ejda, och lika många personal. Ejda ville inte måla med de andra två, men hon visste inte riktigt vad hon ville. Så hon satt i min famn en stund och vi diskuterade vad hon skulle kunna göra. Till slut bestämde hon sig för att gå till lekhallen där det finns en rutschkana. Jag väntade in henne en stund, så att hon hann komma in i leken, sedan sade jag hejdå, hon rusade fram för att ge en kram, men inga tårar kom, ingen ledsenhet. Inga hulkningar eller desperata armar som famlar efter en. Hon gick tillbaka till leken och jag gick hem.

Men GUD när jag började googla detta igår och såg hur många mammor (alltid mammor) som bara “om barnet är ledset vid lämning så skulle jag ABSOLUT inte lämna mitt barn på förskolan, då hade vi helt enkelt gått hem igen, det är ju MISSHANDEL”. Och sen kom det alltid någon stackars slutkörd ensamstående morsa som bara “men min unge har skrikit i två år nu och jag kan inte sluta jobba liksom” och då kommer de andra mammorna och bara “mhm, ANKNYTNINGSPROBLEM. Min unge är alltid glad vid lämning eftersom hen är TRYGG med att jag aldrig har lämnat bort hen”.

Jag vet inte. Jag tänker mest som så, att det mesta som ungar tjorvar med, går att lösa. Man får bara klura ut exakt hur det funkar för just den ungen. Det finns alltid nåt sätt. Att gå hem igen och säga att nähä, det funkar inte med förskola för detta barn, är väl kanske inte nån lösning (Obs alla barn trivs såklart inte på dagis, men det finns ju andra typer av barnomsorg som en sista utväg och sedan hade åtminstone inte vi klarat oss ens en sekund utan att båda jobbar så det är liksom inte ens nåt alternativ).

Ejda har mycket separationsångest. Hon har haft det sedan hon var liten bebis, olika mycket i olika perioder, men den är alltid där och lurar bakom hörnet. Ofta uttryckt i en ganska lång starttid och en ovilja att låta någon utomstående komma in i hennes minimala Circle of Trust, men det är klart att det går. Det går alltid om man verkligen vill. Jag vill verkligen att hon ska gå på dagis, så nu testar vi långsamma lämningar och ser om det är lösningen. Jag misstänker att hon har genomskådat oss om nån vecka, men ändå. Blir det så, får vi testa nåt nytt. Vi testar oss fram.

Och: Jag har två barn. Den ena har glatt rusat in på förskolan varje dag och omfamnat livet, personalen och de andra barnen, skolades in på 1,5 dagar. Den andra är ganska exakt tvärtom. Enligt familjelivsmammorna är Tages sort antingen jättetrygga eller jätteotrygga och Ejdas sort antingen jättetrygga eller jätteotrygga (det bråkas ganska friskt om det där). Jag väljer att tro att de är jättetrygga båda två, de bara har diametralt olika sätt att visa det på, eftersom de är just diametralt olika i exakt allt de gör och känner.

Kolla! Jättelångt om mina barn istället för jättelångt om min foundationgarderob. Ack ja.

Fast jag vet ju att när man skriver om barn är det hängslen och livrem och långa utförliga förklaringar på allt. Nu ska jag sätta igång en Bolognese i järngrytan och sedan ska jag tokjobba och sedan ska vi hämta barn och gå till bibblan och jag ska gå på något slags skolmöte pga sitter i något slags inflytanderåd i skolan.