Jag fjällvandrade. Är faktiskt väldigt stolt över mig själv för att jag klarade det. Typ fem veckor lunginflammation, aldrig fjällvandrat förr, dålig kondis, otränad etc osv.

Och så gick jag nästan två mil om dagen! I tre dagar!

Och gnällde nästan inget. Tror jag. Det verkar i alla fall som om Karin, mitt eminenta vandringssällskap, var nöjd. Jag var då sjukt nöjd med henne i alla fall. Alltså sjukt.

Jag gillade det, jag tror jag ska bli en fjällvandrare. Det var ett bra sätt att hålla min hyperaktiva hjärna i schack. Har pratat om detta med min terapeut – vi särbegåvade har ofta hjärnor som ständigt arbetar, alltså 24-7, och får man inte regelbundna vilopauser så kokar hjärnan till slut över. I mitt fall så tog jag innan barn, relativt ofta helgdagar i sängen då jag bara låg och stirrade upp i taket. Det var inget medvetet beslut, oftast liksom blev det bara så, och efteråt kunde min hjärna återigen gå på högvarv en tid (inte heller något jag reflekterade över, men i retrospektiv ser jag förstås sambanden solklart, om än med hjälp från terapeuten). Nu, med barn, så får jag inte de där pauserna eftersom det inte längre går att ligga i sängen en hel dag och göra exakt inget. Och då klarar inte min hjärna av situationen, den nästan sprängs när någon paus aldrig kommer. Jag bara fortsätter att ge den arbetsuppgifter som den dessutom utför i ett ursinnigt tempo – jag vet ju inget annat sätt att göra det på eftersom den alltid arbetat otroligt snabbt – men också särbegåvade hjärnor behöver vila.

Jag fick lite av den vilan när jag fjällvandrade kände jag. Lite på samma sätt har jag beskrivit trädgårdsarbete tidigare: det handlar om en annan slags koncentration och ett annat sätt att använda huvudet på. Det tröttar inte ut, det lugnar ner och tillför något.

Och så är det nytt, på samma sätt som trädgården. Jag kan det inte, och jag är van att kunna, så hjärnan får jobba på ett nytt sätt. I fjällvandringens fall så fick även kroppen jobba. Det var stor skillnad på hur jag gick den första dagen och den sista. Tyckte både Karin och jag.

Ja, nåväl. Det var en intressant upplevelse i alla fall, och jag när en liten plan om att försöka träna nu under vintern för en topptur nästa år. Synd att jag inte gillar att träna (det fyller inte alls samma funktion för huvudet som vandringen eller trädgårdsarbetet gör, tyvärr, annars hade ju det varit smutt) bara, men kanske kommer jag över tristesströskeln om jag har ett tydligt mål tänker jag.

Så här fint var det! Nallo, berget som har fått sitt namn efter sin formation, som en vass nål. Vår svenska fjällvärlds Matterhorn kan man säga, eftersom det är ovanligt att våra berg är så här spetsiga.

Men vårt mål var alls inte Nallo, utan den här gulliga lilla späckhuggaren som syns i mitten på bilden nedan: Sielmatjåkka. Den uppmättes till över 2000 meter alldeles nyligen och vi var lite sugna på den. Det var mycket fint att vi såg den nästan hela tiden under vår fjällvandring. Sielmatjåkka ligger till höger om Nallo, just utanför den övre bilden (obs avstånden då hehe, det är ju liksom inte nästgårds nånstans i fjällen).

Köpesväder! Som Karin uttryckte det. Hade vi hela tiden och det var ju flott. Har fått världens solbränna efter linnet jag hade på mig. I alla fall, lyckas jag toppträna så tror jag vi tar Sielma nästa år. Då jävlar.

(någon annan gång kanske jag skriver mer om det här med särbegåvning, det är text jag skrivit på/om många ggr, för att ämnet är känsligt och det är så lätt att folk bara tror att man tror sig vara någon – det handlar inte alls om det, tvärtom är det sällan kul att ha ett huvud som mitt, Men jag har läst så otroligt mycket om det, sedan termen började användas på 90-talet. Det har varit en sådan aha-upplevelse för mig, eftersom varken jag eller någon annan tidigare har kunnat förklara mitt snabba huvud på det här sättet. Enormt viktig igenkänning för min egen del.)