Igår hade jag kurs i svenska för nyanlända unga killar – man kan rentav kalla dem barn om man vill, eftersom vi i Sverige har den definitionen på när man är barn/vuxen: under 18 år så är man i lagens mening ett barn, dvs omyndig. Men nyanlända ungdomar kan man också kalla dem, om man känner sig obekväm med att kalla en tonåring för barn (det verkar ju många svenskar vara nuförtiden, fast bara när det handlar om barn från andra länder, våra “egna” ungdomar är ju bara barn! så fort det handlar om att vara omyndig). De flesta är omkring 16 år och helt underbara! Nästan alla kommer från Afghanistan, men några också från olika afrikanska länder.

Och jag kan bara säga som så, att om alla vore så villiga att lära sig som de här killarna är, då hade vi inga skolproblem i Sverige. De är artiga, snälla och så HIMLA kunskapstörstiga. Kunskapsnivåerna är också så olika, några är jätteduktiga, andra har knappt lärt sig att skriva och läsa på sitt modersmål, några kan lite engelska och andra bara dari. Det är en utmaning att få ihop det så att alla känner att de lär sig något och att vi inte går för fort fram.

Gårdagens lektion handlade om frågeord. Vi tränade ganska mycket på vad/vilka/var/vem och när man använder de olika frågeorden. Sedan fika och okej, där misslyckades väl vi “lärare” lite, för vi hade en tanke innan om att de skulle få träna på att köpa fika men jag ställde dumt nog ut bullfatet lite tidigt och sen sa det bara svoosh så var alla kakor och bullar uppätna… Tonåringar och mat, ja.

Medan vi fikade tittade vi mycket på världskartan som fanns på väggen i lokalen. Några visade hur de hade flytt över världen och berättade lite om det, eller bara om sitt hemland.

Efter fikat körde vi lite ipad-övningar. Jag brukar vanligtvis använda Tages stavningsappar på dem men nu laddade jag ner en ny, som var bra eftersom det även fanns dari på den och de kunde jobba med båda språken. Lyssna på det svenska ordet, se den dariska stavningen och själva skriva ordet/orden på svenska. Och lite olika varianter på det. Appen var även bra eftersom den körde med många olika kategorier, vi tränade på olika familjeord, känslor och högtider nu den här gången.

De har inga egna ipads utan jag tar helt enkelt med våra fyra hemifrån och så får killarna jobba i grupper, igår var de bara åtta stycken eftersom flera av dem har fått börja skolan, men däremot har många egna smartphones och använder dem på olika sätt i undervisningen.

Åh vad jag önskar att fler faktiskt testade att vara volontärer och jobba med nyanlända. Jag tror att rädslan och rasismen den i sin tur föder, skulle försvinna rätt så omgående. Jag har så svårt att fatta hur någon kan tycka så illa om till exempel de här killarna efter att ha tillbringat två timmar ihop med dem. Tvärtom får jag en massa ömhetskänslor för dem, de blir liksom “mina” på något vis. Och de är som sagt så himla rara att det liknar inget.

Jag volontärar för Rädda Barnen men det finns ju en ziljon liknande organisationer, eller man startar en lokalavdelning själv, eller bara går ihop några stycken och kör. Jag valde inte organisation utifrån något annat än att det fanns en lokalavdelning här i Kiruna som redan höll kurser för killarna. Det var liksom enkelt att hoppa in. Och jag är inte heller uppbunden utifrån några speciella tider eller datum, vi har en Facebookgrupp där vi volontärer skriver upp oss på de tider vi kan och diskuterar ämnen vi kan ta upp. Jag är ju ute och reser så mycket att jag inte kan ha fasta tider, därför är det skönt att inte något sådant krävs av oss heller. Plus att när man som jag har småbarn är det också knepigt att behöva låsa upp sig. Men det behöver man alltså inte!

Ett litet tips alltså. Volontära mera!