Jag tänker på det nästan varje gång jag är i Stockholm numera. Alla dessa gator, alla dessa minnen.

Att jag pekar ut Snotty för mina barn och berättar att där, där träffades mamma och pappa för första gången.

Allra första gången ni sa hej? undrar sonen och det var det ju inte riktigt, men på ett sätt så var det så.

Vi sitter sedan vid Nytorget, äter medhavd McD och pratar om alla krogarna som huserat längs med parken – jag minns plötsligt hur mycket jag tyckte om Mellis – och jag tänker på alla de där 17 åren.

Kärlek, sorg, glädje, ångest, jobb, jobb, jobb. Typ så.

Du och jag, när vi gick vilse på väg till Carmen, när vi sedan gick därifrån, när vi satt därinne och du böjde dig fram och det var en sådan glädje i dina ögon när du såg på mig.

Det var ett minne, ett vi som aldrig blev. Jag vet inte varför jag började tänka på just det just där, just igår, men det var väl något som slog an.

Ett annat minne, när jag sitter på trottoaren och ringer till Daniel, vi är ännu inte ihop, helt enkelt för att han inte vill det – jag har pratat så mycket med mina terapeuter (ja, plural) om just det där och min förmåga att välja personer som inte vill, men sedan vill de alltid i alla fall och Daniel var inget undantag (herregud så glad jag är över det). Det är utanför Carmen det med i alla fall, och på vägen hem är vi så fulla min kompis och jag, att hen ramlar och slår huvudet så hårt i trottoaren att jag blir hysteriskt lättad när hen slår upp ögonen igen.

Det är många gator, många minnen. Många kvällar, några som glittrat, många som slutat i tårar, jag minns fortfarande händelser, kläder, musik, människor.

Båtresor från Värmdö Golfklubb dessa tidiga morgnar när solen går upp, jag, Cillan, Kribba och ibland Irma.

Många av minnena kommer från Södermalm, men jag har bott i alla stadsdelar under de här 17 åren, så det finns lika många fina minnen från tidiga morgonpromenader till jobbet rakt över Kungsholmen, med kaffe i handen och butiksägare som gör i ordning för dagen, grillkvällar på klipporna vid Fredhäll, när det brann på Arkitekthögskolan och vi bodde precis mitt emot, alla köttbullsmiddagarna på Storstad, jag tänker så ofta på min lägenhet på Döbelnsgatan för det var då som jag blev lycklig igen, tror jag.

Vissa gator är mina, andra inte. Vissa parker, vissa stränder, vissa gränder.

Nåväl. Det är väl något slags nostalgiskt skimmer över mig rent generellt, för jag tänker rätt lika när jag till äventyrs promenerar runt i Kiruna också. Det är ju inte som om jag saknar minnen därifrån heller. Relaterat till ungefär samma saker, den där glädjen, sorgen, kärleken, pojkar överallt. Och jag letar i den här bloggen och ser att redan 2009 gjorde jag samma sak. Jag vet att jag skrivit om det mer nyligen också, men det inlägget hittar jag inte nu.

Det handlar väl kanske mest om mitt exceptionella minne, det gör liksom inte saken lättare att jag minns nästan varenda detalj ur mitt 40-åriga liv. Det är så oerhört sällan jag glömmer bort saker. Tvärtom sitter de inristade som berget, alla små detaljer, alla konversationer, en massa sms. Sådant jag själv skrivit, sådant jag tagit emot.

Livet. Ja, det är väl det.